Stockholms-Tidningen Onsdag 20 januari 1982

KALLHÄLL: Det finns hundratals, ja tusentals Johannor runt om i Sverige. Som föddes i skuggan av storstrejken 1909 och var flicksnärta när vackra drömmar spanns om ett bättre och rättvisare samhälle. Organisering av byggstenarna, solidaritet murbruket

Som minns dödsskotten i Ådalen, de Spanienfrivilliga och Kriget. Som var med. Som såg industrisamhället ge utdelning i välstånd. Som blev pensionär och som nu ser sina barn bli arbetslösa.

Det finns många Johannor som ”Johanna från Kallhäll”, arbetarspelet som hade premiär i söndags.

Som har mycket att berätta – och gör det om vi lyssnar.

Liksom andra arbetarspel är det amatörer som gått samman för att skildra sin gemensamma historia. Amatörer i den bästa av bemärkelse. Birgit ”Biggan” Hansson är en av dem – en hemmafru och fyrabarnsmamma vem som helst, som utvecklats till en av spelets stöttepelare. Hon har en av de större rollerna som Johannas adoptivmor, men hon är även producent och källa till mycket entusiasm.

Minuterna innan spelet kör igång, säger hon

– Man känner sig så ödmjuk. Att folk kommer och att de är så intresserade. Vi ska ge 13 föreställningar, men det är faktiskt så att vi måste säga nej till 250 förhandsbeställningar. Jag vet inte hur vi ska göra. Om vi ska ge extraföreställningar? Om vi orkar det?

Och så ler hon, går sin väg och spelet börjar.

Med musik, sekelskiftesstämning, hunger och armod. Direktör Bolinder har flyttat sin fabrik till Kallhäll för att på landsbygden slippa den farsot som kallas fackföreningar. Men fackföreningen bildas i Alex Salomonssons vedbod och 1912 arrangeras det första 1 maj-tåget i Kallhäll.

Och samma dag föds Johanna av fattighjonet Kajsa-Stina. Modern dör och Johanna adopteras av den gudfruktiga Alma och fackföreningskämpen Helmer. Genom Johanna berättas så Kallhälls moderna hisoria med alla av arbetarspelens ingredienser – löjliga fjärdingsmän, stroppiga direktörer, kuschade och skoslickande tjänstemän och godmodiga, men till slut rättmätigt förbannade, arbetare. Det nu i Sverige klassiska arbetarspelet alltså. Och det är gott så, men det är i andra akten spelet blir till något mer – ett lokalt Tältprojekt, med fin musik signerad Lasse Dahlberg.

Handlingen blir snabbare och spänstigare. Det är efterkrigshistoria och samhället blomstrar. Personalbostäder byggs och välståndet breder ut sig. Och ändå, eller kanske just därför, läggs fabriken (efter Wallenbergs övertagande kallat Svenska Maskinverken) ned mitt för ögonen på ett överspelat och bortdribblat fack.

Johanna är nu pensionär och möter i slutscenen Kajsa-Stina, sin mor fattihjonet.

– Hungern har ni avskaffat, men inte slaveriet – ännu går ni i band, säger Kajsa-Stina.

Mot spelets sensmoral – reformismens halvseger eller ”sex-av-tio-resultat” – har kanske en del något att invända. Men Johanna som berättare av 1900-talets Kallhäll är ett gott stycke historia.

Det är en Johanna som vi förmodligen aldrig får se bekvämt tillbakalutad i en fåtölj i en Malmöstudio medan Lasse Holmqvist vevar ”Här har du ditt liv”. Och även om så vore – ett hundratal amatörer gör det så mycket bättre i Kallhäll just nu.

Gunnar Sundell