I stortjuvens år...

År 1811:
Skaror av hemlösa och hungrande drar genom landet.
Orsak:
Krig, missväxt, orättvisor.
Slutsats:
Egen härd är guld värd.
Stekta sparvar flyger ej i munnen.
Men den som gapar över tillräckligt mycket får ofta ett sjudubblet stycke.

”I Stortjuvens år” imponerar – Lär mer än 100 historielektioner

Under den rubriken recenserar Robert Braunerhielm i Dagens Nyheter Runt Stan föreställningen (1985-02-21):

”Föreningen för teater och dokumentation fortsätter att imponera. Deras senaste pjäs ”I stortjuvens år” är inte bara ett stycke fängslande dramatik. Den lär oss mer än hundra historielektioner om hur folket i Järfälla levde i början av 1800-talet.

Det är just närheten till 1800-talet som är den stora behållningen av den här pjäsen. Vad som annars är obegripliga siffror och kall statistik om hur folk hade det förr blir här kött och blod. Och samtidigt, hoppas pjäsförfattaren Cannie Möller, ska teaterbesökaren förstå att så mycket inte har ändrats i grunden. De smarta och rika gör sina ”klipp” då som nu och det är den vanliga lilla människan som får stå för kalaset.

Pjäsen börjar när artonhundratalet är ett decennium gammalt. Sverige lever i det av Napoleonkrigen härjade Europa. Det ryktas att en brittisk flotta är på väg mot Sverige och militären kommer till Järfälla för att tvångsinskriva folk i armén.

Det blir de vanliga drängarna som råkar värst ut. En av dem är Frans-Petter som förälskat sig i pigan Anna-Sofia. Han lovar att komma tillbaka till midsommar då deras bröllop ska stå.

Morgonkraft

Samtidigt vädrar de stora klippens män morgonluft i vad som kan bli ett nytt storkrig. En salpeterfabrik ska anläggas för att få råmaterial till krut, och aktier säljs till de rika i ett nybildat kanonbolag.

För att finansiera kalaset tas fattigvårdskassan i anspråk. Och när krögaren använder socknens utsäde till att bränna brännvin står hungersnöden bakom husknuten.

I denna situation dyker den legendomspunne Lasse-Maja upp. Tjuven som tar från de rika och ger till de fattiga. Hans privata företagsamhet faller under brottsbalken. Men den moraliska frågan ställs, vem är egentligen tjuv och vem är det som är bestulen.

Vi ska inte gå vidare i handlingen. Vill du veta hur det går för Frans-Petter Anna-Sofia och Lasse-Maja får intresserade allt leta sig till teatern.

Skådespelarna är amatörer. proffsen står för manus, regi, scenografi, musik och ljus.

Men det är mycket sällan det märks att det är amatörer som för sig på scenen och när det märks är det bara positivt, det stärker känslan av äkthet, av att här berättar man om sina egna förfäder.

Mångfasetterade

Ska några av skådespelarna framhållas blir det Lisette, byhoran, spelad av Ulrika Svensson, Lars-Erik Lundwall som får spela pastorn, en av de mera mångfasetterade rollerna i pjäsen, Jörgen Ericsson som spelar Lasse-Maja så att killarna i After Dark skulle bli avundsjuka och unge Ludvig Lundqvist som stalldrängen Jonas.

Men mest imponerande är att föreställningen är så pass helgjuten. Varenda detalj är genomarbetad, som tex klädedräkterna där ensemblen jobbat mycket med att få dem tillräckligt slitna och bleka.

Också Lasse Dahlbergs utmärkta musik är värd ett särskilt omnämnande. Den lyfter pjäsen ytterligare ett pinnhål högre.

Även kritik

Men det finns också kritik att rikta mot föreställningen. Ensemblen har koncentrerat sig så pass mycket på alla delar och detaljer att man missar vad som bör vara huvudsyftet med en pjäs, att berätta en historia bra.

Ännu efter första akten, när en bra bit av halva pjäsen är spelad, var jag osäker på vem eller vilka som var huvudpersonerna i berättelsen. Var det Lasse-Maja eller Frans-Petter och Anna-Sofia.

Troligen är det meningen att kollektivet – Järfällaborna ska vara huvudpersonerna. Men inte ens det är man riktigt säker på efter att ha sett pjäsen till slut.

Jag tror att pjäsen vunnit på att hållas mer samman om manusförfattaren Cannie Möller fokuserat på ett par huvudpersoner och renodlat intrigen.”

Ingegärd Waaranperä på ”Stora” DAGENS NYHETER recenserade också föreställningen (1985-02-18):
Här förekom både ris och ros. Även hon tyckte att det var för många historier samtidigt. ”…en blandad historia av kraft och förvirring” är nog ett representativt citat.