Svenska Dagbladet Fredagen den 22 januari 1982

Gamla Folkets hus i Kallhäll: ”Spelet om Johanna från Kallhäll”.

Våren 1979 skulle Vi-teatern tillsammans med några föreningar starta amatörteater i Järfälla. Brechts ”Heliga Johanna från Slakthusen” skulle bli första pjäsen.

Men i stället blev det ett spel om Kallhälls egen Johanna, som föds inför ögonen på publiken och framlever sin vardag med jobbet hos Bolinders fabriker, sedermera Svenska maskinverken. Om kampen, om facket, till slutet då Johanna hämtas till döden av sin mor och sina fosterföräldrar.

”Johanna från Kallhäll” har blivit en smått imponerade skildring om livet i och kring en fabrik i en ny hembygd. Om hur Bolinders fabriker flyttade ut från Kungsholmen till Kallhäll. En musikteater om livet och människorna i Kallhäll under 1900-talet.

De flesta agerande är amatörer som aldrig tidigare stått på en scen. De spelar sig själva, Kallhälls befolkning, låt vara att de går flera decennier tillbaka i tiden. Men de klarar det utmärkt. Och sjunga, de kan folket i Kallhäll. Lasse Dahlberg har gjort musiken till Cannie Möllers manuskript som är en blandning av fantasi och verklighet och som mycket bygger på dokumentation från gamla Järfällabor.

Björn Skjefstad från Dramatiska Institutet har regisserat de ca 100 medverkande: 31 i vuxenkören, 15 i barnkören, 10 musiker och så vidare. Och de lyckas hålla tempot och bibehålla den äkta stämningen under nästan tre timmar!

Men det är inte på det skådespelande planet som den här föreställningen imponerar, för det gör den.

Snarare är det det jättearbete som lagts ner för att dokumentera en hembyggd, för att få det i ett engagerade manuskript. Och inte minst: att beskriva även elände med humor och lite distans.

Man drar på munnen många gånger och skrattar högt ibland. Och man känner en viss tilfredsställelse när svikaren-direktören som facket tillsatte får för ”vi skall satsa lite extra på Luciafirandet i år” när han reser bort för att förhandla om ett samgående med ett annat företag, i hemlighet.

Effekten skall inte förtas här men nog firas han av lucior i sina mardrömmar. En rolig och mustig scen.

I den mån man känner igen något av spelet om ”Joe Hill” i detsamma om Johanna, så är det bara till fromma för alla.

”Hon står inte upptagen i någon kyrkobok, ändå tror vi att hon har funnits”, står det i programhäftet.

Visst har Johanna funnits. I många upplagor. Det är man säker på efter besöket i Kallhälls gamla Folkets hus.

Gaby Wigart