Dagens Nyheter Tisdagen den 19 januari 1982
Scen: Kallhälls folkets hus
Pjäs: ”Johanna från Kallhäll”
Manus: Cannie Möller
Musik: Lasse Dahlberg
Regi: Björn Skefstad
I rollerna: Amatörskådespelare från Föreningen för teater och dokumentation i Järfälla
Om inte arbetarspelen gör skäl för namnet folkteater så vet jag inte vad! Snart lär de nog också ha nått en sådan utbredning att begreppet kan användas i kvantitativ betydelse. Men nu är det kvaliteten jag tänker på – den samlade kraft som de arbetarspel jag hittills sett visat sig vara.
I en tid när både institutioner och frigrupper har svårt att samla sina trupper mot några djärvare mål är arbetarspelen värda all vår uppmärksamhet. Här finns nu en genre vars utgångspunkt är lika delar lust att spela teater och att gräva i sin historia. En form som visat sig förena både proffs och amatörer, ömsesidigt berikande varandra.
”All business is local” är ett känt begrepp när det gäller marknadsföring och försäljning. Det skulle man kunna säga om den här folkteatern också. Men nu gäller det motståndet mot den passiverande kulturen. Deras tillskyndare har fått videon som sitt nya förförelseinstrument. De som kämpar för ”konsumenternas” uttrycksbehov har i arbetarspelen ett viktigt motvapen. Just genom intresset för den lokala historien har arbetarspelen visat sig kunna aktivera folk ur alla åldrar och många samhällsgrupper. Hundratals människor lämnar TV-tittande och andra fritidskonventioner för att i månad efter månad arbeta fram sitt eget skådespel!
Den här allmänna upplevelsen av det frigörande i arbetarspelen innebär naturligtvis inte att spelen ska undslippa kritik. Men det är viktigt att den kritiken inte tar loven av den gemensamma energikälla som spelen visat sig vara för varje ort.
I söndags hade årets första arbetarspel premiär i Kallhäll i Järfälla kommun nordväst om Stockholm. ”Johanna från Kallhäll” heter stycket och för ändamålet hade det så länge outnyttjade Folkets hus åter kommit till heders.
Titeln har sitt ursprung hos Brecht. När Vi-teatern kom till Järfälla kommun och entusiasmerade de teaterhungriga amatörerna var tanken att de skulle spela ”Heliga Johanna från slakthusen”, pjäsen om köttkungarna i Chicago som skapar arbetslöshet genom sitt skoningslösa konkurrenskrig. Och med Johanna som tror hon kan frälsa den mest hänsynslösa kungen.
Men efter hand som teateramatörerna studerade sin egen historia – Kallhälls framväxt kring den centrala industrin, Bolinders – ökade kraven på en helt egen pjäs, en egen ”Johanna”.
Och nu föds hon där, mitt på arenascenen, av fattighjonet Kajsa-Stina, en kylig vårdag 1912, och med hennes levnadsbana i centrum så får vi följa kallhällarnas kamp för människovärdet.
Som många arbetarspel griper ”Johanna” över ett i pjäsform svåröverskådligt historiskt skeende. Starten sker 1909 när Bolinders etablerar sig med sina spisar och kaminer och spelet slutar inte förrän fabriken lagts ner 1979 och personalen sagts upp. På vägen får vi också uppleva kallhällarnas reaktioner på världskrig, spanska inbördeskriget och skotten i Ådalen. Manusförfattaren, Cannie Möller, har tagit fasta på de faktiska händelserna som knyter orten till det globala spelet; en arbetare som slogs mot Franco, Bolinders direktör Birger Dahlérus som villigt försåg Göring med potatis och smör.
Här visar sig åter det dokumentära vara alltför snarfagert. Dahlérus affärer blir en fristående anekdot och Spanienutflykten – som Johannas man står för – länkas inte särskilt dramatiskt till helheten. Här existerar inte den frihet till materialet som varje dramatisk författare måste ha – även när det gäller arbetarspel.
Men motsatsen visas också i ”Johanna från Kallhäll”. Och det gäller typiskt nog scenerna från det avlägsna gryningsmotståndet – fackföreningen som slår rot i en häftig vedbodsdiskussion och i det först 1 majmöte som både kräver 8-timmarsdag och lock till de överfulla skithustunnorna. Det är en burlesk och rikt varierad öppning som dragit med sig både regissör och skådespelare. Och som mycket väl kunde ha fullföljts pjäsen igenom.
Musiken och sångerna i ”Johanna från Kallhäll” är värda ett eget kapitel. Här har Lasse Dahlberg, etablerad kompositör av filmmusik, bl a till ”Bröderna Lejonhjärta”, lämnat beställningsarbetena för att ideellt skriva för Kallhällsborna. Det har resulterat i ett knippe sånger som skulle ha berikat vilken kommersiell musikal som helst, men som nu, tack och lov, är kallhällarnas egendom; deras alldeles egna folksånger. Körens inlemmande i skådespelet, sången som spinner vidare på monologerna, är för övrigt det regimässigt starkaste greppet i det här arbetarspelet.
Per Allan Olsson