Spelperiod: 26 okt – 14 dec 1996

Manus och sångtexter: Micka Andersson
Regi: Lena Brännström
Musik: Dag Palm
Scenografi: Lars-Erik Hedendahl, Torbjörn Isaksson
Koreografi: Veronica Näslund
Produktion: Micka Andersson, Tomas Erneholm
Affisch: Torbjörn Isaksson
Produktionen stöddes av bland andra: ABF Norra Stor-Stockholm, Allmänna arvsfonden, Järfälla kommun, Statens invandrarverk och Doris och Göran Nisells fond

Dagens Nyheter skriver i sin rescension (Sven Hansell, 96-12-18):
(Bilder och bildtexter har vi lagt till.):

Solidaritet och spelglädje

”I skuggan av den stora kastanjen” är fylld av värme och sång

En blank och nyplockad kastanj är inget dåligt vänskapsbevis. Den har en hemlighet inom sig. Varje gång man stoppar handen i fickan blir man påmind om givaren. Som en osynlig pant på vänskapen ligger kastanjen och väntar på den stund då den ska återgäldas.

När Föreningen för teater och dokumentation i Järfälla presenterar sin senaste uppsättning växer kastanjeträdet i Amsterdam under andra världskriget.

Femtio människor, unga och gamla står på scenen i en musikteaterföreställning kallad ”I skuggan av den stora kastanjen”. Och får man inte någon bokstavlig kastanj med sig när man lämnar Folkets hus i Kallhäll beror det på att fickorna redan till övermått är fulla av värme, musik och sång.

Lena Brännströms regi berättar rappt och effektivt om ockupationsmaktens våld och om motståndet som växer fram. Krigets mänskliga konsekvenser fokuseras med hjälp av dubbel optik. I den första linsen syns Anne Jacobs vars öde är kalkerat efter Anne Frank. Men Anne Jacobs skriver inte dagbok utan fotograferar. Som etsande tidsdokument ser vi bilderna uppförstorade på kulisserna.

I den andra linsen avtecknar sig Jet Peters. Hon är en vanlig holländsk flicka vars far mot betalning anger judar till tyskarna. Själv dras hon av en slump och lite motvilligt in i motståndskampen. Det finns inget glamoröst i det hela. Tvärtom. Familjernas inre spänningar blir lika påtagliga som samhällets gradvisa anpassningar: misstänksamheten, förtalet och det moraliska kompromissandet. På frågan varför en del människor blir mindre och liksom upplösta i konturerna medan andra blir tyngre och går mer stadigt i skorna har föreställningen inget svar. Men den överlämnar en solid nöt av solidaritet och spelglädje.