Det var en strålande morgon. Solen brann och fåglarna stod högt på himlen.

Margareta Åsfält hoppade glädjesprudlande ur sin säng och sa till sin man Åke: ”Idag har jag fått en idé. Åke älskling, ropa på barnen.

”Javisst älskling” svarade mannen sömndrucket och gnuggade sömnen ur ögonen samtidigt som han ropade: Åsa! Synnöve! Mamma har fått en idé:”

Då de två nyvakna systrarna Åsfält kom in i föräldrarnas av morgonsolen upplysta sovrum sa mamman: ”Nu ska ni höra på mig, ty jag har fått en uppenbarelse.”

”Vad är det nu då” svarade den äldsta dottern Åsa. ”Har du upptäckt att det går att vifta på ögonen utan att röra dem med fingrarna?”

”Idag är en tid för förändring,” sa Margareta då och fladdrade med ögonfransarna. ”Från och med i dag är vi EG-anpassade och heter inte Åsfält, utan – Asfalt! Du Åke heter Ake, Åsa heter Asa. Synnöve heter Synnove. Själv heter jag Margareta, för någon ordning ska det ju vara.”

”Men Margareta”, sa den nyblivne Ake då. ”Tyst nu Ake, för det här förstår du inte, och inte ni heller flickor. Gå omedelbart och ändra våra namn på ytterdörren.”

Och så blev det, ty det hade Margareta Asfalt sagt.

Kjell Lindquist