Spelperiod 19 nov – 12 feb 1989
Manus: Cannie Möller
Musik: Thomas Frykberg
Regi: Gunilla Wiklund, Cannie Möller
Scenografi: Lars-Erik Hedendahl, Torbjörn Isaksson
Koreografi: Yvonne Hedberg
Sånginstudering: Dag Palm
Produktion: Eva Thomasson, Claes-Göran Turesson
Affisch: Lars-Erik Hedendahl
Produktionen stöddes av bland andra ABF Norra Stor-Stockholm, Kultur och Fritidsnämnden i Järfälla, Kommundelsnämnden i Kallhäll-Stäket och Landstingets miljövårdsfond
”Teater när den är som bäst”
Sådana ord använde Ingegärd Waaranperä när hon skrev i DN 5/12 1988 om föreställningen. Vi som var med håller förstås inte med om allt hon skriver i sin recension, men en del saker fungerade tydligen (bilder och bildtexter har vi lagt till själva):
När teater är som bäst blir helheten större än delarna. Då lyfter träget inövade scenerier från golvet och grälla kontraster blir överraskande harmoni. en svag och trevande sångröst blir en tillgång när rösterna som faller in ges symbolik. En slingrig historia kan rätas ut av rak regi.
Det är vad som händer i ”Sopoperan”, som spelar för fulla hus i Kallhälls Gamla Folkets hus.
Föreningen för teater och dokumentation i Järfälla har vid det här laget sju produktioner bakom sig, däribland flera uppskattade storsatsningar. Nu har teateramatörerna, lokalhistorikerna och miljövännerna i föreningen gjort opera. Och inte i fickformat precis. ”Sopoperan” har ett 50-tal personer på scenen, sex i orkestern och oräkneliga tekniker och hjälpare i kulisser och verkstäder.
Tre år har förberedelsearbetet tagit, med forskning, text och repetitioner. Resultatet är den se- och hörvärda historien om M, direktören för Järfällas nya sopomvandlingsanläggning Metamorfos, och hans egen icke helt smärtfria förvandling från hänsynslös nedsmutsare till hederlig, om än totalförvirrad miljöaktivist.
Under Metamorfosanläggningens invigning, tillika operans ouvertyr, dyker han ner i kyldammen för reaktorbränsle och försvinner. han kommer fram igen, som nyfödd, frampressad av inte mindre än tre stånkande blodröda jättekvinnor.
Sopanläggningen med sina vinklar, rör och betongväggar förvandlas på sinnrika sätt till det landskap han vandrar igenom i sitt sökande efter det verkliga livet, det rena vattnet, och den friska luften eller, som han säger: Mamma!
M, som spelas trovärdigt och sympatiskt av Stefan Nordin, hamnar först i en hotad skog. Träden märks för fällning med gula band om midjan. De vrider sig i skräck i en av ”Sopoperans” många uttrycksfulla bilder, där mängden av skådespelare utnyttjas maximalt och genialt.
Skogshuggningsmaskingen, tillfälligt lånad ur 70-talsteaterns förråd av levande maskiner blir snuvad den här gången.
M drar vidare och hamnar på soptippen, en slemmig, kvidande massa som krälar ut över golvet från en lucka i scenografin. Där möter han Flaskflickan, Ulrika Svensson, en kantstött, sorgsen trashank som blir hans följeslagare på färden.
(…)
Thomas Frykbergs musik, måttsydd för alla dessa skiftande röster och talanger, bär och driver spelet, rytmiserar, lägger färg och sentiment och skuggar över där skådespeleriet inte räcker. Ändå lyckas den vara både personlig och vacker, utomordentligt framförd av en ung amatörorkester på sex personer och åtskilliga fler instrument.
(…)